Ett dygn efter vår stora nyhet och chock, och det känns inte på riktigt haha. Efter 4års väntan, längtan, sorg och oro har det äntligen hänt oss. Mannen kan inte riktigt förstå att det är på riktigt. Tror att han är en sån person som behöver se bevis på att det ligger något där inne innan han kan ta in det på riktigt. Det som har "förändrats" nu när vi vet att vi har något litet där inne är att vi nu förstår att saker jag gör/känner är symtom. 

Vaknar tidigt - vilket jag aldrig annars gör, är verkligen inte en morgonmänniska! Men det är tydligen ett vanligt symtom i tidig graviditet

Kissandet - det är nog det jobbigaste! På dagarna är det lugnt men att vakna på natten är inte så kul haha. 

Ömma bröst- lite jobbigt men mest för dom har svullnat/vuxit och jag som har ganska små bröst känner att dom redan nu är ivägen. Hur klarar ni storbystade av det?!

Spänningar/kramper i livmodern - kommer och går, inget som stör direkt. 

Frukost-  jag avskyr frukost egentligen. Måste vara vaken ett par timmar innan jag blir sugen på att äta men senaste veckan är det alltid det första jag gör. 

Illamående - inget än, men det brukar komma i V.6-7 läste jag i en app. Håller alla tummar och tår att jag slipper det!

Enligt min app och uträkning så är jag alltså i v.5 (4+1). Ultraljudet är inbokat i v.7 (6+6) och då får vi veta mer exakt hur vi ligger till och vilket datum den är beräknad att dyka upp. Läste även att risken för missfall sjunker till 1,6% om vi ser ett fungerande hjärta ticka på det besöket så vi kommer antagligen gå ut med nyheten redan då. Vad är det gör vits med att vänta till v.12 om risken är lika liten redan då. Jag är så dålig på att hålla hemligheter haha.