Ja, det känns som sagt lite konstigt för mig att skriva inlägg. Blir, trots anonymitet, lite självkritisk i hur och vad jag skriver om. Men det kanske släpper med tiden. 

Som rubriken lyder så tänkte jag skriva om vad jag samt min man gjort för att förbättra oddsen och allt man gör innan man söker hjälp.

Vår resa började med att jag tog ut min pstav efter 9år med hormonella preventivmedel. Jag är en person som läser på innan jag tar beslut och hade så klart läst om folk som blivit gravida direkt efter dom slutat med hormoner och dom som kämpat i åratal. Jag kommer från en familj där i princip alla fått barn väldigt, väldigt tidigt och aldrig haft problem med fertilitet så jag antog att det skulle funka direkt. Månaderna gick, och även om vi inte använde skydd så gjorde vi inget utöver att ligga för att bli med barn. Vi kände ingen stress och var lugna med att det kanske tar lite tid. 

När det gått ett år började jag med vitaminer och ägglossningstest. Testen visade regelbundna ägglossningar så jag kände att jag inte behövde fortsätta med dom. Men när det hade gått två år så förstod jag att det aldrig skulle gå på egen hand.  Efter utredningen har vi som sagt inte gjort något aktivt för att bli med barn. Vi la det på hyllan och hade stress-och kravfritt sex fram tills remissen skickades. 

Nu har vi båda börjat med vitaminer och tillskott för att känna att vi förberett våra kroppar så gott vi kan innan behandlingen startar. Vi har även lagt om kosten och börjat träna lite mer regelbundet. Mannen har även tagit ett stort beslut och valt att efter cirka 15år sluta röka. När man är i den här sitsen där man egentligen inte kan styra eller kontrollera något så känns det bra att kunna förändra dom små detaljerna som går. 

Vi har valt att inte berätta för någon förutom mina allra närmsta vänner om vår start. Vi har varit öppna med vår utredning men folk verkar inte riktigt förstå att deras tankar och åsikter är stressande.  Anhöriga har gett, i all välmening, allt från tips och råd till konstiga "fertilitets tesorter" som skulle fixa allt åt oss. Som att man inte testat allt. Det värsta är ju ändå när folk säger "ligg och tänk inte på det". Ungefär som att säga till en deprimerad att rycka upp sig eller till en som inte kan  sova att "bara ligg stil och blunda". Även om folk menar väl så är vissa kommentarer så förbannat frustrerande att man bara vill skrika och ge dom en käftsmäll. Men det är ju inte deras fel, och jag förstår att det är svårt att veta hur man ska hantera situationen även som anhörig.