Jag förstår att man har någon typ av åldersgräns eftersom man på något sätt måste ge sjukvården en chans att hinna med alla som söker hjälp. Och en 25åring har ju oftast en mer stabil vardag och ekonomi än tillexempel en 19åring.  

En annan åldersrelaterad sak som stör mig är när man pratar med folk som kläcker ur sig "men ni är ju unga så det kommer gå superbra" eller "ni är så pass unga, ni har massa år på er". Så kanske det är, men när man endast haft som dröm i livet att ha barn, gärna 2 vid 25års ålder så känns det inte så. Det känns som åren glider ifrån mig och jag får mindre och mindre tid att skaffa första och eventuella syskon. Jag har alltid haft en bild av att jag skulle vara en ung förälder, för det var det jag hade när jag växte upp. Tyckte och tycker alltid synd om barn med äldre föräldrar. Barn som var jämngamla med mig hade föräldrar som var 10-20-30år äldre än mina. En del hade pappor som var lika gamla eller äldre än mina morföräldrar. Ni får tycka vad ni vill, men unga föräldrar har ett helt annat ork än dom som skaffar första vid 35-40.  Jag förstår att min familj är den "udda" som fått barn tidigt i generationer men det var så min plan såg ut och nu är den helt förändrad. Nu är jag glad om jag får ett enda barn oavsett min ålder.